Vid det Riksting om konstmusiken som arrangerades i slutet av maj debatterades även kommunala musik- och kulturskolorna. Bristen på utbildade yrkesmusiker och instrumentalpedagoger börjar bli kännbar för det svenska musiklivet och orsaken går delvis att hitta redan i musikskoleåldern.

Problematiken kring nedmonteringen av den västerländska konstmusiken har debatterats en tid och man ser att allt färre svenska unga musiker söker till våra högre musikutbildningar, allt färre håller måttet på provspelningar till de professionella orkestrarna och allt färre söker på blåsinstrument. Musikerunderlaget till våra professionella symfoniorkestrar minskar och de lokala orkesterföreningarna lägger ner, en efter en. Men det finns ännu ingen tydlig plan för att åtgärda detta. Vårt musikarv håller på att tyna bort!

Så hur ser det ut på musikskolenivå? Många är de musiker och artister som hyllar den svenska musikskolan och framhåller den som viktig för deras framgångar. Och viktig är den. Där introduceras man till ett musikhantverk, får förståelse för hur musiken fungerar och får lära sig spela ett instrument. Men det är väldigt få barn numera som kommer på att det kan vara kul att spela t ex fagott eller valthorn. Varför?

Tidigare var musikskolorna mera integrerade i skolan och det var lättare för lärarna att presentera sina instrument för yngre barn. Man såg och hörde oftare blåsinstrument och symfoniorkester på tv – t ex i Melodifestivalen.

Skolorkestrarna är väldigt viktiga för att eleverna ska utvecklas och finna likasinnade att spela med. Men det är allt vanligare att det saknas flera typer av orkesterinstrument i dessa skolorkestrar, om de ens finns vid skolorna!

Ungdomar som har förmågan och viljan att satsa på ett musikeryrke inom konstmusik kanske inte vågar. De förstår via samhällets attityd att musikeryrket inte är tryggt att satsa på.

Hur ger man då unga musiker motivation, mod och lust och förmåga att satsa på ett musikeryrke inom konstmusiken?

I ett relativt fattigt land som Litauen får eleverna via musikskolan 5 timmar musik i veckan. 2×45 minuter på sitt instrument, att jämföra med knappt 20 minuter i Sverige. De övar också gehör och teori, piano och ensemblespel. Ungefär den tid som unga som tränar fotboll i Sverige spelar i veckan. Det är vad som behövs för utvecklas inom fotboll och det som behövs för att lära sig musik i grunden. Och bli bra.

Har inte Sverige då råd att satsa mera på musikundervisningen?

Vi vill att barn ska få möta instrumenten och konstmusiken tidigt – live och via medier, att man åter utökar specialinriktade instrumentallärarutbildningar, utökar lektionstiden och ger extra stöd till musik-och kulturskolorna för sin orkesterverksamhet. Samt utbildar förskolelärare i musik på ett djupare plan så de tidigt kan erbjuda barnen alternativ till den kommersiella musiken. Det man tidigt och ofta får möta blir naturligt och något man tycker om.

Det är dags att ge våra musik- och kulturskolor högre status och resurser att vara så bra som de skulle kunna vara, med en nationell plan för musikalisk utveckling från lägsta till högsta nivå. Där både bredd och spets inom dåtida och nutida konstmusik, folkmusik, jazz och kommersiell musik får plats. Det skulle inte bara ge oss bättre musiker, det skulle också ge oss ett samhälle med ungdomar som ser att deras intressen tas tillvara och ett samhälle som värderar bildning och mångfald, även inom musiken. Musik är ett universellt språk – även demokrati och integration skulle vinna stort på detta!

Helena Martinsson
Distriktskonsulent Riksförbundet Unga Musikanter (RUM) Stockholm

Anna Edlund
Ordförande RUM

Linus Enroth Hansson
Ordförande RUM Stockholm

Ian Plaude
Rektor för Stockholms Musikpedagogiska Institut (SMI)